henning

Vissa människor beundrar jag mer än andra.

För typ 10 år sedan såg jag en film som heter The Hurricane. Den handlar om en svart boxare på toppen av sin karriär som 1966 blir oskyldigt dömd för mordet på tre vita personer i en bar i Paterson, New Jersey. En av de skjutna kunde innan han dog berätta för polisen att det inte var Rubin Carter som sköt men det spelade ingen roll. En vilseledd jury dömer honom till livstids fängelse. Bob Dylan har skrivit en låt om honom och Muhammed Ali kämpade för hans frihet. Denzel Washington gestaltar Rubin i filmen och gör den bästa rollen han någonsin gjort.

Han skriver en bok om sin tuffa uppväxt och hans brokiga liv. En ung man läser boken och fastnar för den och bestämmer sig för att skriva till honom. Efter många olika turer får han hjälp att resa sitt fall och blir slutligen frikänd.

Jag har läst boken han skrev och blev otroligt fascinerad över mannen. Och filmen fångade mig ännu mer. Hur någon orkar hålla uppe modet när allt går emot honom och kämpa så hårt för att inte ge upp, killen sitter oskyldigt dömd för mord. Sen har jag funderat på hur mycket som är tillagt av Hollywood för att göra en bra film. Därför blev jag otroligt glad över att se han skulle vara med på Skavlan!

Första jag slogs av var hur liten han kändes rent fysiskt, men mannen är 73 år gammal så ganska naturligt han inte har sin matchvikt kvar kanske. En otroligt skön och härlig människa med en glädje som lyser igenom rutan. Att höra honom berätta om att han kanske inte var Guds bästa barn och hur fängelset på ett sätt räddade honom, förändrade honom och hur han vägrade att gå med på fängelsets regler. Det skulle göra honom till en skyldig person. "Just because this misinformed jury found me guilty, did not make me guilty".

Spännande höra han själv berätta historien när han sitter med sliten kostym i en isoleringscell för att han vägrar bära fängelsets kläder, och hur han som ung stammade och lät sina knytnävar tala för sig.

Jag hade velat ha honom som den enda gästen och fått höra honom i en timme. Fast han ändå hinner säga så mycket på de 10 minuter långa intervjun, är det ändå så mycket mer jag vill höra. Berätta om den unge mannen han skrev brev med, den andra mannen som av en slump satt i samma bil som honom den olycksbådande kvällen och också han blev dömd till livstid. Synd när tiden inte räcker till.

Spola fram till minut 40 av programmet, det övriga är fullständigt ointressant när man får höra denna mannens historia.